det är vägen dit som räknas.

O nu har jag startat, klätt på mig, duschat o tagit mig till affären.

Kisarna har ny mat, Katla har fått lite gott i magen  o jag med.

Finns mycket kvar här hemma att göra men ett steg i taget som sagt.

Alla har vi våra bekymmer och problem här i livet , men som sagt livet är till för att levas, att ge upp skulle vara kränkande mot den som skänkte oss det.

Klättringen upp mot toppen började för mig redan den dagen jag blev mamma, men inget säger att oförutsedda händelser i livet kan göra att vi halkar lite grann pga leran som finns på vägen..borsta av börja om o trampa vidare.

Sedan måste man få ha dagar då man helt enkelt inte orkar varken prata i telefon, träffa människor o vara social, vem kan peka finger emot en för det, jo kanske de som är självgoda och vägrar inse sina egna brister och fel och som hävdar att deras liv enbart har varit en dans på rosor.

En  människa som orkar  och  vill erkänna att den inte är riktigt sig själv ibland ,just den människan är stark inte svag.

Fyra fina barn, svärdöttrar o svärson o världens finaste barnbarn.. vem vill inte då fortsätta klättra  så vi kan alla tillsammans njuta av utsikten?

Så i morgon fortsätter jag klättringen upp för berget, men just nu har jag slagit läger.....

//Annmarie

när man ingen har för tillfället är inte lätt. precis som att vilja plocka ner stjärnorna när det är helt omöjligt.

Allt är inte möjligt fast man så gärna vill.

Ja, men man kan ge sig den på saker o ting, man kan fortsätta kämpa o inte ge upp, liksom att ta sig fram med en krycka i ena handen o en bångstyrig hund i den andra, hålla balansen i den hala leran på grusvägen, samtidigt plocka upp posten ur brevlådan.Detta akrobatnummer har nu gått i repris i två dagar.

Är du inne i ett stim nu igen frågade chefen.. ja, vad svarar man på det.. inte fan simmar jag i medelhavet med ett stim vackra delfiner vilka inte finns, det fick vi minsann uppleva sist i Turkiet, vilken metod till o lura ut turister på båtarna.. inte ens en sill såg jag, men det finns väl inga sådana i det havet.

Nej, ett stim av ohälsa är vad jag får smaka på.

Men skit , jag tar mig igenom detta denna gång med.

Finns absolut inget att skriva här idag, ingenting alls. Det stormar, dricker kaffe, kollar ut genom fönstret, kollar datorn.

Matar katter o hunden.. kokar kaffe igen o sover en stund.. Kollar ut genom fönstret igen...

Har det inte ökat blåsten? Kör inte bilarna saktare på E,22 an nu?  Oj, där kom två polisbilar med sirener påslagna.

Herre jäklar vad gäss det är på Ramdalaslätten!!!!!

Känner mig som en stirrande uggla som stelnat till i trädklykan

Ska bli spännande o se om man får en blund i ögonen i natt, dels pga värken o sedan stormen, när det ligger på från sydväst här så skakar huset...ja jisses.

//Annmarie

The  top list kommer här....

Ett händelserikt år 2011.

Så hur sammanfattar jag detta?

Ja, det får bli i mycket bilder o få ord.

Vintern 2011 är inte mycket att orda om, den förtränger vi. Mycket snö var det i alla fall och den varade i 4 månader.

Vi gjorde en kryssning till Åland Kent o jag som han fått av mig i julklapp.

Vi hade väldigt trevligt o roligt.

I slutet på mars skulle flytten till Ramdala ske o så blev det...

Mycket nytt ville jag skaffa , men plånboken var skral så det blev massor av fynd på blocket.

Jag i mitt kök i Ramdala.

En fantastisk utsikt inkluderade flytten..

så vacker så man tappar andan.

Så i Maj den 8:e hände det, min äldste son med sin Bodil nedkom med ett vackert

litet gossebarn som fått namnet Emil. Mitt första lilla barnbarn.

Jag o Emil....

Faster o Emil..

Många  roliga besök har jag ocå haft under året som gått...

Jill och Inger bodde här några dagar...

Mina fina vänner Anki o Thomas (bror o syster)kom på besök.

Mina andra  fina vänner sedan flera år tillbaka Cicci, Viktoria ,Ulrika o Peter från Helsingborg kom här en sommardag o hälsade på.  

Våren kom oxå ju.. efter en lång o trogen väntan av oss.. o allt blommade ,naturen firade ordentligt detta år.

Kalas hade vi en del med. Linns fördelsedag, Tors födelsedag och svärdottern Millan firades.  

Midsommar firades iBlecket i Dalarna hos Susanne och det ska det väl göras detta kommande år oxå kan jag tro.

Susannes gård, Smårsgården hälsar oss välkomna. Där fick vi oxå nöjet att träffa vännerna Joan o Svenne från Krylbo.

Dotter o svärson flyttade till Stockholm detta året o saknaden efter dom är stor, tur att flyget finns och Linn o jag for upp i slutet på Augusti o hälsade på.

Nya vänner har jag fått under året som gått.. här med en av dom Lemuren på Skansen.

Katla blev dålig, fick en infektion i huden o har gått på mycket mediciner under hösten.

Hon fick något annat mycket trevligare med o det en ny kompis i Cleo , Joel o Bodils hund. Här på Hasslö    en dag i somras.

Icke är att förglömma detta fantastiska svampår som varit o är får jag väl säga då än i denna månad December så har  Kantareller kan hittas i markerna.  

En annan händelse denna höst var Stockholmsresan då jag tävlar i programmet Svagaste Länken.. sänfds någon gång efter Nyår nu.. avsnitt 40 det sista.

Ett nytt arbete började jag oxå på.. spännande värre.

Min födelsedag den 16 oktober firades med nästan alla mina barn.

November var som sig bör, väldigt lövig och grå....

Även i November så var vi ju kent o jag hos Frida o Tor för inspelningen av programmet, sedan när jag kom hem genomgick jag en operation.

Julen har firats o nu sitter vi här.. årets sista dag och blickar tillbaka. 

Jag blev dålig i veckan o fick köras till sjukhus därjag låg över natten... min rygg vill liksom inte ibland.

Så det blir en lugnt Nyår här på Solhaga gård.

En fruktansvärd händelse var när Kents syster blev svårt sjuk och detta kommer vi aldrig att komma över. Vi brukar alltid fira nyår där hos dom så detta är det första året på sex som vi är i Karlskrona.

Det har hänt mycket roligt med.. men det har jag skrivit om här nyss på bloggen..om Kents barnbarn o att de fått syskon ,en liten syster.

Mina bägge söner är på sjön just nu.. dottens den yngsta på kalas i kväll hos kompisar. Frida o Tors vistelse här är över Julen är snart slut, i morgon drar de upp till huvudstaden. Men snart kommer Håkan hem från sjön o då ska vi fira lite jul i efterskott.

Så nu önskar jag alla ett riktigt Gott Slut 2011 o ett fantastiskt 2012.

Ni som rockar loss i kväll o i natt rocka för mig med....

//Annmarie

Cesar Millan denna fantastiska hundviskare har ännu en gång gjort det, förvandlat en splittrad flock till ett enat block.

Neurotiska familjer finns det visst gott om och just det i USA.

Scenariot: En farmor o farfar med en dvärgsnauzer, tre rädda banbarn och en son som inte varit i hemmet hos grandma på två år. Rädda för hunden därför att denna nafsat på barnen ett par ggr.

Nu visade Cesar dem hur de skulle inta sina rätteliga positioner i familjen och ej låta hunden styra, husse var egentligen det största problemet som inbjöd hunden till detta beteende.

Om detta hade hänt i min familj där Katla gjort så mina barn ej vågade komma hem o då är hon mycket större med än en snauzer..aldrig i helsike jag hade tillåtit att min hund blev flockledare, aldrig hade jag låtit detta gå så långt.

Med det samma tänkte jag när jag såg programmet att detta handlar om något helt annat, egentligen inte hunden utan något djupare på familjeplanet.

Inte vet jag, programmet speglade aldrig detta, men just speglingen visade en lätt neurotisk inställning till livet över huvud taget, hur människor tar itu med de rädslor som finns.Och kanske just detta speglar med tidsandan vi lever i, hur vi copar med med våra rädslor.

Ja, någon vinning fick de ju utav detta förhållningsättet gentemot hunden...

Och för det sista, det är aldrig hundens fel utan vi människor som tillåter hunden ett negativt beteende. Och det största fel vi vuxna gör många gånger det är att smitta våra barn med de egna rädslor o fobier som vi själva har invaderats av, och det är oansvarligt och näst intill barnmisshandel enligt mig.

//Annmarie  

Har som först nu krupit ner i loppelådan. 

Sett en mycket sevärd dvd film i kväll som heter Mother and child  rekomenderas varmt.

Skönt med sällskap, Tor o Frida stannar här o åker inte hem till Sthlm till helgen som tänkt.

Linn är oxå hemma.

I tisdags vaknade jag av attt jag hade  mycket ont i min rygg, de besvären kommer jag alltid att få dras med men i tisdags var det hemskt besvärligt. Det fortsatte onsdagen med så på em fick vi ringa efter ambulans. Det blev färd in till akuten o smärtlindring på vägen in. 

Blev inlagd över natten, och sattes på full smärtlindring. Röntgades morgonen efter, de ville behålla mig men jag insisterade på att få komma hem o så blev det. Med nya mediciner  som fortfarande finns på apoteket så är jag nu hemma. Frida finns ju här så jag känner mig trygg.

Linn var jätteduktig som följde med in i ambulansen o satt tålmodigt o höll mig sällskap hela tiden på akuten, hon behövde inte men ville själv, inte meningen hon ska se mig ledsen när jag har så ont.

Jag förbannar denna sjukdom o den kan slå till när som, denna gången kom det onda inte akut utan smög sig  på mig under ett par dagar. Jag kommer aldirg att bli frisk det vet jag ,men jag är tacksam för varje dag som går när jag kan vara relativt symtomfri.

Att åka in så här är absolut ingen hit, men alldeles nödvändigt för smärtan totalt invaderar mig.

Snart kommer min resume´över året som gått o text o bild här på bloggen som det brukar, o tills dess önskar jag er en god fredag o  en härlig kommande nyårsafton.

//Annmarie

Har haft ett kärt besök i dag, Fridas barndomskamrater  Jossan o Elin med resp har varit här o druckit kaffe o fikat. Gott kaffebröd hade de med sig Rara dom är.

Elins  o Peters lille Alvin är så söt.

Härligt o det var roligt, de fick stå ut med att jag bara låg nerbäddad i soffan, men finns det hjärterum finns det stjärterum.

Min rygg är helt kaputt o kan endast ta mig fram näppeligen med kryckorna... får se om jag får åka till sjukhuset, har bara sovit tre timmar i natt.

Gosepojken Alvin käkar lunch.  

Frida o Alvin   

Efter gårdagens besök av barnbarnet så känner jag mig så rik.

Undrar om någon gång för 28 -29 år sedan  min tanke snuddade vid att en dag skulle min äldste son bli pappa, när han sparang i sina små blöjor, lekande med trätåg och bilar.

När han satte sig i en myrstack och fick hela sig invaderad av kissemyror.. när han slänger upp grannens dörr och helt fräckt ropar "Jag tycker här luktar glass"

Eller när han tultat upp mitt i natten och sitter helt förnöjd i vardagsrummet o leker med tågbanan.

När hans farfar kör honom runt runt i trädgården o han sitter i skottkärran så nöjd, eller när vi tar första doppet för sommaren på Rävskär.

När han smyger ut i morfar o mormors mangelrum o knycker en o anna läsk ur backen, mormor som berättar sagor o morfar som lurar honom att han kan värpa ägg genom att be honom stå på ett ben o säga kuckiliku.. o vips plockas det fram ett ägg bakom honom.. stora ögon vill jag lova.

Så många fina minnen. I går när jag ser honom bärandes o tröstande sin lille son så väller det  minnen upp för mig.

Vad livet är förunderligt..

Det är detta som är meningen med livet.. att älska och att älskas.

Äldste sonen med vår Grand Danois Ante vintern -86  Bergtorp Rödeby.

//Annmarie

Tystnaden har lagt sig över Solhaga gård...

Älskade lille Emil med mamma o pappa har firat jul här med oss i eftermiddag.

Han är numera Emil stolt båtägare, såklart farmor skulle ge honom en båt i julklapp,men  fast att nu detta flyttyg är endast en fot lång så kan man minsann fara på upptäcktsresor ut på de sju haven.. 

Finns det nåt vackrare än en underbar rosenbukett, dessa från Emil o Joel o Bodil till Farmor.

Nu har farmor redat upp allt efteråt, disken är gjord, det lilla täcket som Emil har använt är snyggt ihopvikt... en napp hittade jag nedanför soffan den gömmer jag i min lilla nappsamling som nu är i antal  två stycken. 

Det värker till lite i hjärtetrakten när jag försiktigt lägger den i lilla skålen på sekretären, min lille prins, den sötaste lille gossen som finns.

Vilket leende, vilket skratt o granner som en sommardag är han. 

Hejsan svejsan farmor... nu kollar jag kölen på båten du !!!

Nu blir det att ta det lugnt resten av kvällen och titta lite Tv.

//Annmarie