Våra barn dina som mina är allas vår angelägenhet. Tänker idag på små barn o tonåringar där föräldrarna flyttar långt ifrån sina små efter en seperation.
Hur ska barnen förstå att den föräldern älskar dom lika mycket för det?
Hur ska barn kunna ta in detta, hur tolkar de det?
Barn gör inte som man säger , de gör som man gör!1 Hur ofta har vi inte hört det talesätttet? Lika är det med handlingar, om en förälder lämnar sina barn o flyttar iväg många långa mil ifrån dem men säger att de älskar sina barn ändå, hur ska barnet kunna tro på det, hur ska barnet inte kunna låta bli att tro at det är deras fel?
Barnet lyssnar där inte på orden, utan ser just till föräldrens agerande.De har inte det logiska tänkandet utan för dom existerar bara svart eller vitt, älska eller inte älska, bry sig eller inte bry sig.
Jag kan inte i min vildaste fantasi tänka mig att flytta ifrån min dotter, hur än eländigt o drygt allt skulle kännas och vara så skulle det vara det absoluta sista alternativet.
Tyvärr så vet jag att det kommer att visa sig att barnen får det väldigt jobbigt psykiskt, och det kommer att en dag slå tillbaka på föräldern, det kommer en dag då barnet ställer sin förälder mot väggen o frågar
-Mamma/ Pappa .hur kunde du.. varför?
Tyvärr så har samhället utvecklat sig så att vi inte behöver känna något som helst samvete för vårt agerande, utan det ska vara så jävla modernt att få prova på.. förverkliga sig själv.. strunta i alla förpliktelser , att bara tänka egoistiskt.
Jag kommer aldrig att köpa de bortförklaringar eller försvar fasta som berg som dessa föräldrar brukar lägga fram, det finns helt enkelt ingen rimlig o logisk förklaring varför man skulle ge sig iväg o lämna det käraste man har..
Vilken sekund, vilken minut tog dessa föräldrar sig lov att agera så här, vilken sekund sa de till sig själva att detta är okej?
Jag ställer frågan rakt ut till dig som läser detta, finns det något rimligt försvar för ett sådant här agerande, ska vi acceptera att våra medmänniskor utsätter sina barn för sådana upplevelser i livet?
Är det okej att frivilligt utebli från sitt barns liv, att ställa sig utanför o bara vara en åskådare till allt som sker runt barnets liv, i form av skolavslutningar, födelsedagar, uppträden o utflykter i skolan. Är det okej att inte en förälder finns till hands att blåsa på det lilla skrubbsåret på knäet, eller att hämta ett glas vatten på natten, eller att välja bort godnattsagan. Att inte erbjuda sin varma famn eller sitt mjuka knä när livet känns skrämmande o fantasin flödar.
Är det okej att inte barnet har sin förälder när hon/han är stolt över sin teckning som ritats av små flinka fingrar?
Jag har mitt svar o det är att det måste vara något fel på en sådan förälder.. och det är min bestämda uppfattning, vilken är din?
// Annmarie