Direktlänk till inlägg 31 juli 2010
Det är ingen nyhat att livet inte alltid blir som vi tänkt oss. Ibland blir det precis tvärtom,och vi blir halft vansinniga av ilska o upprördhet o besvikelse.
Hur kunde detta ske? undrar vi. Hur kan någon göra så här mot mig>? Vi kvider o förbannar livets orättvisa o börjar genast leta efter en syndabock. För det måste ju finnas en syndabock,eller hur?
Vad det än har hänt måste det bero på andra eller någon.
Det spelar ingen roll vad som har hänt. Det kan vara en obesvarad kärlek, trassel i en relation, en skilsmässa,problem på arbetet,konflikter med vänner eller med sin partner m.m
Vad som än har hänt reagera de flesta människor som på en betingad reflex och skriker:
Jag kan inte hjälpa det här! Jag är orättvist behandlad-
Varför är alla människor så elaka mot mig? Varför är människor så hänsynslösa?
Det är i dessa situationer livsviktigt att "Se sin egen del" i det som händer el hände.
Att vi har en del i det som händer oss.
Livet är inte så enkelt att vi kan förklara alla misstag o missgärningar som andra människor är orsak till.
Men man får inte förväxla detta med överdriven självanklagelse. Nej, att tvärtom se sin egna del i det som skett, ger framför allt en total frihet i mitt tycke sett.
I och med att du ser din egna del så minskar du automatiskt lidandet o upprördheten.
Det gör genast mindre ont när Du inser att du är inblandad och inte bara påhoppad som du upplever.
Så summa av sumarum: Det är viktigt,nästan livsviktigt att sin egna del i det som händer.
Jag avlsutar nu min blogg. Jag kommer att ha den vilande bara av den orsaken att jag har så många bilder här som jag vill ha kvar ,många minnen. Men jag kommer från och med nu att aldrig mer skriva ett inlägg. Tävlingen som pågår har jag fått...