Direktlänk till inlägg 4 januari 2012
det är vägen dit som räknas.
O nu har jag startat, klätt på mig, duschat o tagit mig till affären.
Kisarna har ny mat, Katla har fått lite gott i magen o jag med.
Finns mycket kvar här hemma att göra men ett steg i taget som sagt.
Alla har vi våra bekymmer och problem här i livet , men som sagt livet är till för att levas, att ge upp skulle vara kränkande mot den som skänkte oss det.
Klättringen upp mot toppen började för mig redan den dagen jag blev mamma, men inget säger att oförutsedda händelser i livet kan göra att vi halkar lite grann pga leran som finns på vägen..borsta av börja om o trampa vidare.
Sedan måste man få ha dagar då man helt enkelt inte orkar varken prata i telefon, träffa människor o vara social, vem kan peka finger emot en för det, jo kanske de som är självgoda och vägrar inse sina egna brister och fel och som hävdar att deras liv enbart har varit en dans på rosor.
En människa som orkar och vill erkänna att den inte är riktigt sig själv ibland ,just den människan är stark inte svag.
Fyra fina barn, svärdöttrar o svärson o världens finaste barnbarn.. vem vill inte då fortsätta klättra så vi kan alla tillsammans njuta av utsikten?
Så i morgon fortsätter jag klättringen upp för berget, men just nu har jag slagit läger.....
//Annmarie
Jag avlsutar nu min blogg. Jag kommer att ha den vilande bara av den orsaken att jag har så många bilder här som jag vill ha kvar ,många minnen. Men jag kommer från och med nu att aldrig mer skriva ett inlägg. Tävlingen som pågår har jag fått...