Våra barn dina som mina är allas vår angelägenhet. Tänker idag på små barn o tonåringar där föräldrarna flyttar långt ifrån sina små efter en seperation.

Hur ska barnen förstå att den föräldern älskar dom lika mycket för det?

Hur ska barn kunna ta in detta, hur tolkar de det?

Barn gör inte som man säger , de gör som man gör!1 Hur ofta har vi inte hört det talesätttet? Lika är det med handlingar, om en förälder lämnar sina barn o flyttar iväg många långa mil ifrån dem men säger att de älskar sina barn ändå, hur ska barnet kunna tro på det, hur ska barnet inte kunna låta bli att tro at det är deras fel?

Barnet lyssnar där inte på orden, utan ser just till föräldrens agerande.De har inte det logiska tänkandet utan för dom existerar bara svart eller vitt, älska eller inte älska, bry sig eller inte bry sig.

Jag kan inte i min vildaste fantasi tänka mig att flytta ifrån min dotter, hur än eländigt o drygt allt skulle kännas och vara så skulle det vara det absoluta sista alternativet.

Tyvärr så vet jag att det kommer att visa sig att barnen får det väldigt jobbigt psykiskt, och det kommer att en dag slå tillbaka på föräldern, det kommer en dag då barnet ställer sin förälder mot väggen o frågar

-Mamma/ Pappa .hur kunde du.. varför?

Tyvärr så har samhället utvecklat sig så att vi inte behöver känna något som helst samvete för vårt agerande, utan det ska vara så jävla modernt att få prova på.. förverkliga sig själv.. strunta i alla förpliktelser , att bara tänka egoistiskt.

Jag kommer aldrig att köpa de bortförklaringar eller försvar fasta som berg som dessa föräldrar brukar lägga fram, det finns helt enkelt ingen rimlig o logisk förklaring varför man skulle ge sig iväg o lämna det käraste man har.. 

Vilken sekund, vilken minut tog dessa föräldrar sig lov att agera så här, vilken sekund sa de till sig själva att detta är okej?

Jag ställer frågan rakt ut till dig som läser detta, finns det något rimligt försvar för ett sådant här agerande,  ska vi  acceptera att våra medmänniskor utsätter sina barn för sådana upplevelser i livet?

Är det okej att frivilligt utebli från sitt barns liv, att ställa sig utanför o bara vara en åskådare till allt som sker runt barnets liv, i form av skolavslutningar, födelsedagar, uppträden o utflykter i skolan. Är det okej att inte en förälder finns till hands att blåsa på det lilla skrubbsåret på knäet, eller att hämta ett glas vatten på natten, eller att välja bort godnattsagan. Att inte erbjuda sin varma famn eller sitt mjuka knä när livet känns skrämmande o fantasin flödar. 

Är det okej att inte barnet har sin förälder när hon/han är stolt över sin teckning som ritats av små flinka fingrar?

Jag har mitt svar o det är att det måste vara något fel på en sådan förälder.. och det är min bestämda uppfattning, vilken är din?

// Annmarie

 

Joan

3 juni 2011 06:22

Hej.. ja du vet vad jag tycker..Jag kan inte förstå ett sådant agerande, lika lite det här med att den andra föräldern inte bryr sig, utan kommer och visar upp sig vid t.ex skolavslutningen med dyra presenter, är bara ett spel för gallerian. Mina barn som i dag är vuxna har först nu berättat hur de kände när deras pappa försvann ur deras liv, hur ledsna de var och inte kunde förstå... //kram J

http://meavita-mittliv.bloggplatsen.se

 

fostermamman

3 juni 2011 09:48

Håller med dig, tyvärr så är det alltför många där ute som tror att man har rättigheter som föräldrar, det har man inte, bara skyldigheter. Jag har haft en tjej boende hos mig, hon blev kvar när hennes pappa o jag skildes, mamman har hon aldrig haft kontakt med, förrän nu, mamman har efter att vara borta från sin sotters liv i åtta år, fått vårdanaden, banet är överflyttat till henne och mamman har skurit av alla band till oss, sin familj och sin syster. Alla mår dåligt och systern som bara är åtta kämpar varje dag för att förstå o hoppas, Socialtjänsten har helt backat upp "mamman"... visst är det viktigt att barn får vara hos sin "riktiga" föräldrar, men vem får den titeln? jo den som har sitt namn på ett papper, inte den som tagit hand om barnet i 10 år av hennes snart 12 åriga liv...

 

fostermamman

3 juni 2011 09:53

Min åsikt... jo håller med dig, men vi som vill vara med och inte får??

ramdala-kiza

3 juni 2011 13:08

Ja det är är fruktansvärt...men kämpa ge inte upp.

 

Inger

4 juni 2011 19:35

Tänk så rätt du har. Jag har ett barnbarn där pappa försvann ur bilden när hon var 1½ år. Flyttade långt bor och har bara träffat henne nårgra timmar en gång och nu är hon fem. Hennes fundering en dag var. Vill inte pappa träffa mig för att jag är dum??? Va svarar man då, det gäller att tänka efter. Visserligen ringer han med jämna mellanrum men va då?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag avlsutar nu min blogg. Jag kommer att ha den vilande  bara av den orsaken att jag har så många bilder här som jag vill ha kvar ,många minnen. Men jag kommer från och med nu att aldrig mer skriva ett inlägg.  Tävlingen som pågår har jag fått...

Bara du vet vad just dessa bilder säger till dig... Bilder talar till oss på olika vis, den unika känslan ligger i dig som den unika betraktare som du är.     Skriv gärna en kommentar och tala om vad du får för känslor, och vad de gör med dig...

De senaste veckorna har jag inte känt igen mig själv.  Är ingen storätare men nu den senaste tiden kan jag jag känna hunger på de allra märkligaste tider och ställen, under möten, efter möten, när jag springer i korridoerer och kulvetar. I går tr...

med besökandet....       

tror jag.. Lyssnade på ett program på P1 som heter Tendens.. en underbar kvinna som heter Agnesdotter i efternamn och är journalist i botten skolade om sig till rörmokare efter att ha gått in i den berömda väggen, berättade sin fantastiska resa. Nä...