Inne vid den mörknade stranden glider ett ensamt vitt segel,

likt en trevande trött fågel, som söker sig ett skydd för natten, och uppe i den djupnande himmelen ett ljust skymningsmoln, drivande viljelöst likt en som just ska somna... Nu vänder vi tillbaka, vi sömniga barn, till vårt hem här nära intill, och stryker våra tankar från pannan, och stryker våra gärningar från handen. Vi lämnar dem att blekna som glömda lekar, vi släpper dem för det som är verkligt och lutar oss med barns blinda lit mot en okänd mors knä.

Dikt: Karin Boye 1922

//Annmarie     

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag avlsutar nu min blogg. Jag kommer att ha den vilande  bara av den orsaken att jag har så många bilder här som jag vill ha kvar ,många minnen. Men jag kommer från och med nu att aldrig mer skriva ett inlägg.  Tävlingen som pågår har jag fått...

Bara du vet vad just dessa bilder säger till dig... Bilder talar till oss på olika vis, den unika känslan ligger i dig som den unika betraktare som du är.     Skriv gärna en kommentar och tala om vad du får för känslor, och vad de gör med dig...

De senaste veckorna har jag inte känt igen mig själv.  Är ingen storätare men nu den senaste tiden kan jag jag känna hunger på de allra märkligaste tider och ställen, under möten, efter möten, när jag springer i korridoerer och kulvetar. I går tr...

med besökandet....       

tror jag.. Lyssnade på ett program på P1 som heter Tendens.. en underbar kvinna som heter Agnesdotter i efternamn och är journalist i botten skolade om sig till rörmokare efter att ha gått in i den berömda väggen, berättade sin fantastiska resa. Nä...