Direktlänk till inlägg 11 oktober 2010
Intensiva veckor var det innan Stockholmsresan.
Många samtal, ni kommer ihåg tjafset med FK?
Nu har allt lagt sig, allt blev så tyst.
Vilka trevliga dagar jag hade i huvudstaden och inte nog med det vilken upplevelse samt vilka härliga människor jag har haft förmånen att bli bekant med.
Allt skulle ju kännas tipp topp.
Men det finns inget mellanting nu. Allt har normaliserats, men ändå inte.
Allt har blivit så tyst..skönt kanske en del skulle tycka, men har man som jag nu levt i tysthet sedan i April, inte funnits med eller deltagit i ett socialt sammanhang, sä är det inte skönt.
Jag har min familj, mina barn, Linn håller låda och det är en välsignelse.
Men sedan då? När jag är själv, då är jag själv!!!
Det är som sagt för tvära kast här.
Jätteledsen för att jag inte kan ta mig till Stockholm till helgen, jag tycker om någon förutom de deltagande ska vara på plats så är det väl jag, som puschat o stöttat laget i närkamp, tröstat o uppmuntrat. Nej, det känns faktiskt lite snopet. Men sånt är livet.
Har min födelsedag den dagen, så vi får fira lite här hemma.
Men allt har blivit så tyst.....så tyst.
Vad ska de säga på mötet i morgon? Hur ska framtiden se ut, vad finns det för mig att uträtta?
Vågar knappt tänka på det, och en sak är jag rädd för, och det är det att det finns risk för att jag pratar ihjäl dom på något vis...
får väl komma på något som kan stoppa mig, annars gör jag väl bort mig.
Vad säger ni om denna ide´:
Ja, nu är det ju inte precis
detta användningsområde
det handlar om, men effekten skulle bli fantastisk!!!
Och det blev en vacker solnedgång i kväll med.
// Annmarie
Jag avlsutar nu min blogg. Jag kommer att ha den vilande bara av den orsaken att jag har så många bilder här som jag vill ha kvar ,många minnen. Men jag kommer från och med nu att aldrig mer skriva ett inlägg. Tävlingen som pågår har jag fått...