Direktlänk till inlägg 7 oktober 2010
I går vart jag på mitt arbete o träffade arbetsgivaren.
Det huvudsakliga temat blev hurvida vi ska gå vidare i min situation o yrkesroll.
Jag vet att detta var tvunget att diskutera, men man trycker undan det så länge det går.
Varken han eller jag tror nu längre på att jag kan återgå till min huvudsakliga syssla, handikappet sätter stopp, det är bara så. Men ännu kanske vi inte ska slänga in handduken,har ju en tid för bedömning här nu i oktober, och inte förrens efter det kan vi ta några definitiva beslut.
Landstinget är ju piskade att fixa något annat till mig, och vad det skulle bli vetman inte o inte de heller säkerligen som amen i kyrkan.
Det är bara att acceptera läget just nu. Men jag vill absolut att de kommande arbetsuppgifterna blir något med psykiatri att göra, annars är det slöseri med kompetens tycker jag, all den kunskapen som man faktiskt besitter får helt enkelt inte glömmas bort, utan vi måste skapa något utifrån det faktum att jag har alltid enligt mig nu varit bra i min yrkesroll.
Just nu känns det som om det hela är overkligt, vil inte förlora alla mina underbara arbetskamrater, alla de goa ,underbara tokiga skratt vi fått tillsammans, dessa många gånger underbara patienter som gett en så mycket, fina möten o fina minnen.
Men först o främst nu så måste jag bli någelunda frisk så jag orkar ta i tu med framtiden.
I dag ligger det ett regntungt dis över hela västra Blekinge,bara oxå att acceptera. Vi människor ska inte kunna påverka allting, utifrån det föds det uppfinningsrikedom o initiativtagande eller hur?
Den sista lilla Mårbackan,minner om en ljuv sommar som var, men ger oxå hopp om en ny.
//Annmarie
Jag avlsutar nu min blogg. Jag kommer att ha den vilande bara av den orsaken att jag har så många bilder här som jag vill ha kvar ,många minnen. Men jag kommer från och med nu att aldrig mer skriva ett inlägg. Tävlingen som pågår har jag fått...