Direktlänk till inlägg 25 september 2010
Tänkte på en sak i natt när jag låg vaken.
Varför är det så att oftast känner mormödrar sig mer speciella än Farmödrar?
Mormödrar brukar alltid gestaltas som den bakande husguden som samtidigt kan blåsa på små sår o sjunga godnattvisor.
Farmödrar därimot framställs lika ofta som , barska, moraliska, uppfostrande .
Hur kommer detta sig.
För är det inte så att en Farmor kan även vara någons Mormor och vise versa.
Skulle inte en Farmor älska sina barnbarn lika mycket som en mormor?
Döttrar o mammor har ju alltid en speciell kontakt, men det har ju verkligen söner o mödrar med, hur många ggr hör man inte Mammas gosse?
Nej, denna myt har sjävförverkligast genom barnbarnens föräldrar och då tror jag närmast på svärdottern.
Det är allas plikt att ta in farmor i den magiska myten om Mormor o dotter syndromet.
En farmor är en farmor, hon älskar sina barnbarn, hon älskar sina barn...
Och glöm inte hon kan även vara någons mormor, lika väl som Mormor kan vara en Farmor för någon.
Linn har haft frisörssalong idag med alla barnen hon har lockat o kammat o fixat.. å se så fina de blev!!!!
Jag avlsutar nu min blogg. Jag kommer att ha den vilande bara av den orsaken att jag har så många bilder här som jag vill ha kvar ,många minnen. Men jag kommer från och med nu att aldrig mer skriva ett inlägg. Tävlingen som pågår har jag fått...